Det är måndag förmiddag, kaffet står på bordet, vinden rör sig knappt på balkongen. Johan Floderus står på tur i den lilla högtalaren som göms under en t-shirt. Han börjar nästan torrt, som om han ännu befinner sig i något grått rum utan fönster. Men det dröjer inte länge förrän orden får färg, och jag märker att jag inte längre lyssnar med öronen, utan med bröstkorgen.
Det är en korrekt, återhållsam berättelse, men det sipprar igenom. När han nämner Jonathan och rösten brister, skiftar hela rummet omkring mig. Jag sitter still men något rör sig, som en liten stöt från en gammal kärlek man plötsligt minns doften av. Det är där sommarpratet blir något annat. Inte journalistik, inte berättarteknik, utan rent mänskligt överförd erfarenhet. Och det känns.
När Floderus med ett litet skratt berättar om att han hellre sitter i fängelse än gör om sina inför sina tentor i en dröm fnissar jag till. Inte för att det är ett skämt, utan för att absurditeten är så självklar. Det är då man förstår att överlevnad ibland handlar om att flytta perspektivet till något så konkret som ett studielån.
Jag sitter i köket under tyst minut när han beskriver ljudet av nycklar, hur varje steg i korridoren är en möjlighet eller ett hot. Det är inte så att han målar upp det dramatiskt, snarare tvärtom, vilket gör det hela mer drabbande. Jag tänker på mina egna tysta minuter, de som aldrig krävde något mod alls. Och jag skäms lite över det.
Men trots allt detta, trots brusten röst, humor i sorgen och en historia som på alla sätt förtjänar sin plats, stannar mitt betyg på 3 av 5. Kanske för att jag inte lyssnar om igen. Kanske för att det inte riktigt förändrar något i mig, bara rör upp det tillfälligt. Ibland är det tillräckligt. Ibland är det inte det.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 