Så var det dags igen. Kaffet svart, socker från den blommiga skålen smälter av solen i en tallrik afil och radion sprakar igång med sommarens första Sommar i P1. Med solbrillorna på halv stång och en midsommarfest som sakta vaknar till dagen efter lyssnar jag när Petra Mede, denna retoriskt slipade estradör, bjuder in oss till en dag i hennes liv. Ett grepp som kunde varit fräscht.
Visst är det bitvis både roligt och bjussigt. Rösten, ofta kritiserad för sin oktavhöga frasering är nedpitchad ett snäpp och landar mjukt i örat, som om Petra vet att det här är ett format där man förför snarare än förkunnar. Anekdoten om Danne, den återkommande självpåtagna mannen som kräver personliga hälsningar via video, besök på brällop med hela kabinetten blir roligt. Det blir som snärtiga oneliners och sätter effektivt fingret på vår samtid, ”vanlisar” som kräver och vill ha på beställning, och en grov tacksamhet som uteblir.
Men så skorrar det. När Petra berättar om en blinddejt med en mystisk tysk , en man som enligt henne själv ”lyssnade, verkligen lyssnade”, trots att han under hela mötet knappt yttrar sitt namn, tappar karaktärsbygget sin charm. Det blir platt. Det som på scen hade kunnat vara ett ögonblick av ironiserande självinsikt blir i radiomikrofonen något annat, en dominans utan spänst, samtiden? Det finns ett eko här av den moderna karriärkvinnan som tar plats, absolut i under möten med (åh vad trött denna liknelse är) bresande män. Men när medmänniskan reduceras till rekvisita, blir det svagt. Att Mede är medveten om denna maktbalans gör det inte nödvändigtvis bättre, självironin är för tunn, manusspåren för synliga.
I sina musikval skiner dock Petra. Huey Lewis & the News Hip to Be Square. En låt som för många bara är synthig 80-talsnostalgi, men för oss andra kulturkramare är den för evigt förknippad med Patrick Bateman, den polerade yuppien i American Psycho, som med dödlig charm och pedantisk känsla för yta hackar sig igenom livet och sina offer. I en ofrivilligt laddad sekvens under låtens passage kan jag nästan se Petra Mede i skräddarsydd kavaj och en poncho i plast, iscensätta en kopia av denna scen på bresande män.
“There is an idea of a Petra Mede. Some kind of abstraction. But there is no real me, only an entity. Something illusory…”
Men den verkliga skillnaden? Petra hugger inte med yxa, men hon har manus som vapen, och budskapet är klart. Världen får anpassa sig, jag är redan här. En bra start, stundtals rolig och ibland oväntat talande start på sommarens parad av prat. Ibland glimmar det till av guld, men samtalet behöver syre. Nästa gång, Petra, bjud in en motreplik av en blyg tysk med för långa armar.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 