Göran Greider skriver i inledningen att han inte känner en enda kvinna som läst en hel Bukowski. Det är en rätt sorglig generalisering för jag känner i alla fall en, skrattar. Finns det fler där ute? För även om det här är undre medelklassens svinpoesi i sin allra oblygaste form. Det är smutsigt, förnedrande och vackert. Men i denna cocktail av svärta finns också något som lockar, ett språk som skiter i vad läsaren tycker, den varken vill behaga, imponera eller väcka någon form av sympati. Det bara är.
Dagarna rusar iväg som vilda hästar över bergen är en samling som spretar, fnyser och snubblar över sina knölar. Den är rå och direkt och väldigt enkelt. Men då och då kliver en rad eller ett stycke fram som hugger till rakt i mellangärdet. Bukowski romantiserar inte skiten, han vältrar sig i den. Det är barer, fylla, ensamhet, och kvinnor som reduceras till funktioner snarare än personer. Oftast efter en förälskelse.
Här skär kamremmen, och stilismen blir svår att försvara i mötet med ett modernt läsarperspektiv. Även om man står på moraliskt pålad botten och tycker att det skaver, framstår texterna ofta som något vackert. Det är kanske det mest intressanta och mest provocerande, att denna destruktiva, självupptagna svinlivsstil lyckas kläs i språk som nästan får den att framstå som eftersträvansvärd. Nästan. Eller inte.
Samtidigt finner jag mig ofta stirra på dessa beskrivningar av medmänniskor där förövare/(offer-dynamiken finns närvarande, men där det sällan klargörs vad motspelarna egentligen fyller för funktion. Det är som att omvärlden bara är kulisser för ett självvalt elände. För visst, människan kan vara mörk, men ibland sker undergången på eget bevåg.
Bukowski är inte ute efter att bli förlåten. Han är obrydd, inte bara om samhället utan också om sina egna tillkortakommanden. Att leva för dagen, som ett svin, men med pennan som enda avbön.
Lättläst är det, men inte lättsmält. Obehagligt vaggande genom ett USA som vi gärna projicerar kulturell dragningskraft på. Det kräver inte mycket av läsaren, men erbjuder samtidigt ett slags skitig klarhet. Min favorit blev ‘Svan om våren’. En ömhet där mitt i lorten. Den sortens dikt som påminner om att även i ett askfat kan något skimra till.
Dagarna rusar iväg som vilda hästar över bergen av Charles Bukowski
Förlag: Lindelöws bokförlag
ISBN: 9789188753434
Sidor: 204
Hjortronhyllan 