Skriven 1936, men refuserad för sin provokativa ton, publicerades den istället först 1985 efter Fantes död. Romanen introducerar återigen Arturo Bandini, en 18-åring med total storhetsvansinne och en fascination för litterära övermänniskor. Bandini bor med sin mor och syster, spenderar sin tid i en klädkammare med kvinnor klippta ur porrtidningar och drömmer om att en dag bli en stor författare. Hans verklighetsflykt och narcissism gör honom till en karaktär som är fruktansvärt svår att sympatisera med, men som samtidigt i tiden mellan första och andra världskriget… fascinerar.
Fante lyckas skildra Bandinis inre värld med väldigt grov humor och stördhet. Hans övertygelse om sin egen förträfflighet och förakt för omgivningen (läs kvinnor och invandrare) blir både komisk och tragisk. Romanen speglar en tidigt opolerad version av den självupptagna antihjälten, en arketyp som senare skulle bli vanlig i litteraturen av adepten Bukowski.
Jag blir genuint obekväm av att konfronteras med denna världsbild. Tidigare publicerade böcker av Fante har ändå haft en typ av glimt så man förstår att det grisiga bara är en karikatyr. Vägen till Los Angeles träffar endast rätt i sin satir över ungdomlig arrogans och djupdykningen i en ung mans kamp med sin identitet. Det är ett verk som har åldrats som en burk tonfisk i bakluckan på morfars gamla Saab. När man skrapar bort det historiska lagret återstår något som känns märkligt i sitt obekväma sätt att försöka vara både stor och liten på samma gång. Som en bortglömd VHS med en alldeles för lång monolog om en tonåring som tror att han är Nietzsche.
Det är inte bara en ung man i kris, det är också ett eko från en tid vi borde ha växt ifrån. Men kanske är det precis det som gör den läsvärd. Om inte annat som en spegel man helst inte vill titta i för länge.
Vägen till Los Angeles av John Fante
Förlag: Lindelöws bokförlag
ISBN: 9789185379323
Sidor: 222
Hjortronhyllan 