Elis Monteverde Burrau är tillbaka. Eller rättare sagt, han har varit tillbaka ett tag nu, vår frivilliga nationalpoet. Men den här gången är han tillbaka med något som liknar en sorts resignation. Samlingen har fått namnet Till de redan frälsta och det är en titel som lyckas med vad den ska göra. Det är inte för alla. Men kanske inte bara för några få heller.
Per Klingberg i SvD kallar samlingen tråkigt och repetitivt, samma saga men i en ny kostym. Och visst, det finns ett släp här, ett lågvarv som inte riktigt orkar ta sig loss från sin egen ironi. Men att anpassa sig efter kritik som hungrar efter nästa stora ådra av språklig glöd från en poet som redan öst ur sig en halv reaktor? En lika trött åsikt som att kräva kvalitet efter säsong 7 av valfri tv-serie. Trött och lite blaskig åsikt. Gissar att Klingberg tar sitt te efter tredje påsen.
Burrau själv? Han står kvar med sina vita påsar och samlingen av clownen Jac. Med sin Slim Shady-frissa står han naken och fäster blicken i föräldrarnas badrumsspegel. Jag ska inte recensera hans person. Men i Till det redan frälsta är det som att han vänt sig mot sitt yngre jag och funderat. ”Vad händer om jag sänker volymen?”
Handen har också vridit på reglaget. Volymen är lägre för oss frälsta. Det finns mer luft. Mer mellanrum. Men han vrider fortfarande på begreppen likt en Rubriks kub i flinka händer. bland annat twistas Trumps regler för framgång till en barnsligt enkel poetik, och man kan nästan höra hur Burrau fnissar åt idén att ”Det där skrev han medan han glodde på The Apprentice.”
”Den passar in. För det här är Burrau i en sorts symbios med en verklighet han tidigare försökte skriva sig bort ifrån.”
Den som väntar sig ett maximalt a la Karismasamhället eller det där flimret från Nästan terror, bara nästan kanske undrar var den där obegripliga tonen tog vägen. Och ja, det är en annan röst här. Men inte nödvändigtvis svagare. Bara lite mer medveten om sin egen åverkan. Det är fortfarande roligt, det känns, bara med mer eftertanke, mindre galopp.
Och där bland texterna finns dikten Mitt Europa. Aftonbladet-dikten som damp ner på valdagen och nu fått plats här, som ett second hand-fynd från samtidens strömmar. Den passar in. För det här är Burrau i en sorts symbios med en verklighet han tidigare försökte skriva sig bort ifrån. Nu verkar han snarare bara försöka bemöta samtiden med sin typ av grandiosa och detaljskarpa skildringar.
Till de redan frälsta kräver inte samma enorma kulturkapital som tidigare verk, bara ditt sinne och en stund. Det är mindre punk, mer pop. Men pop är inte nödvändigtvis tråkigt. Det är lätt, ja. Men inte lättvindigt. Kanske saknar jag det fullständigt obegripliga. Den där känslan av att läsa Burrau och tänka ”det här förstår jag inte och det är hela poängen”. För allt i livet är inte till för att förstås. Vissa saker ska bara få skölja över sinnet. Burrau var en ironisk poet, han var en obegriplig poet och det var meningen med livet.
Det var kul så länge det varade. Och det är fortfarande kul. Bara på ett annat sätt.
Inget avsnitt kändes som utfyllnad
Till de redan frälsta av Elis Monteverde Burrau
Förlag: Modernista
ISBN: 9789181082944
Sidor: 97
Hjortronhyllan 