Det finns böcker som känns som en gammal dröm. Inte för att man minns handlingen eller språket, utan för att de liksom har borrat sig in i något diffust med sin stilism, det man kan peka på och det man bara anar. Haruki Murakami är mästare på det där. På att skriva sina böcker som känns likt en plats man varit på, eller en sång man en gång hört.
Med det sagt, Staden och dess ovissa mur är inte Murakami i högform. Den är snarare en Murakami som går runt i en egen grotta med ett akustiskt eko, där varje viskning om myter och skuggor återkommer innan jag som läsaren ens hunnit blinka. Allt finns där, flickan som försvinner, staden med den märkliga fysiken, biblioteket (såklart), och den ensamme mannen som försöker förstå vad som en gång gick förlorat. Men det känns lite som att Murakami redan skrivit den här boken. Och kanske då bättre.
Läsningen testar ens kulturella kapital, Det är tätt med referenser som täcker tidigt femtiotal till sena post pandemin. En slags egoboost för den kulturella meta samlaren. Utöver det kräver romanen att man accepterar Murakamis värld med alla dess regler, ologiska logik och metafysiska transportsträckor. Det är lite som att se en improvisationsteater där man är osäker på om man sett början eller slutet, men ändå bestämmer sig för att stanna i salongen.
”Blandningen av filosofi, vardag och surrealistiskt dunkel har här blivit en slags repetition”
Staden i romanen med sin mur, sina dörrvakter och sin gåtfulla tystnad är en plats man gärna hade velat veta mer om. Den bär på något, men boken känns paradoxalt nog rädd för att verkligen tränga in där. Det är som att Murakami står vid porten, knackar, men aldrig riktigt går in. Istället får vi långa passager om kontorsarbete, fysiska hälsotillstånd och svart twin peaks kaffe. Det blir , och detta säger jag med försiktig respekt, lite utspätt.
Murakamis gamla teman som ensamhet, tidens gång, vad som händer med oss när vi älskar är fortfarande närvarande. Och det är egentligen inte där problemet ligger. Det är snarare att formen känns trött. Den tidigare så magnetiska ”Kafka på stranden” blandningen av filosofi, vardag och surrealistiskt dunkel har här blivit en slags repetition, där jag som läsaren börjar se mönstret lite för tydligt. Det blir inte längre ett mysterium, utan en bekväm vana.
MEN, jag gillar fortfarande att befinna mig i hans värld. Även om den den här gången inte ger mig några nya insikter. Det är som att sitta på det lokala cafét, samtala med en gammal vän som berättar samma historia igen. Du lyssnar, du nickar, du minns varför du en gång blev fascinerad. Men just nu tänker jag, det här hade kunnat vara mer.
Recensions exemplar – Staden och dess ovissa mur, Haruki Murakami
Norstedts
ISBN: 9789113131290
Sidor: 532
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 