Jacqueline Harpmans I Who Have Never Known Men är en psykologiskt fascinerande dystopi byggt som en förlängning på Platons grottantologi. Romanen inleds i en karg och klaustrofobisk miljö, fyrtio kvinnor sitter inspärrade i en underjordisk bunker, bevakade av anonyma manliga vakter som aldrig talar till dem. Ingen vet var de är, varför de hålls fångna eller vad som hänt med omvärlden. Vår namnlösa protagonist, den yngsta av kvinnorna, har aldrig upplevt ett liv utanför denna grotta och har därför inget förflutet att luta sig mot, till skillnad från de andra fångarna som har suddiga minnen av en tidigare värld. En dag ljuder en siren.
Vad som följer är en berättelse som utforskar gruppdynamik, individens existens och mänsklighetens mest grundläggande behov. Men även om ramberättelsen bär inslag av spänning och mörkt mysterium, är det främst en filosofisk meditation om frihet, isolering och den mänskliga tillvarons absurditet. Harpman väver in teman kring maktstrukturer och gruppdynamik. Hur de fångna kvinnorna etablerar sociala hierarkier och informella traditioner, i linje med den berömda ”fem apor och en stege”-hypotesen.
Det starkaste intrycket i romanen för mig är dock huvudpersonens eviga förhållande till band, eller bättre översatt ”kedjor”, fysiska, psykiska och existentiella. Från de bokstavliga gallren i bunkern till bristen på information till relationer som håller henne tillbaka i sitt sökande efter det riktiga jaget.
Jag skulle säga att I Who Have Never Known Men är en perfekt bok för en bokcirkel. Den bjuder in till diskussioner om mänsklig natur, frihet och identitet. Harpman skriver med en sparsmakad stil som lämnar stort tolkningsutrymme, vilket kan vara både berikande och frustrerande för läsaren.
“I thought it was unfair, and then I understood that, alone and terrified, anger was my only weapon against the horror”
Till det negativa Boken brister i dess psykologiska realism. Trots att Harpman fokuserar på individen och gruppen undviker hon att utforska de väldokumenterade effekterna av sådan extrem isolering. Man förväntar sig kognitiv försämring och sociala kollapser, men i stället får vi mest smågnabb och vagt missnöje. Gruppen fungerar förvånansvärt friktionsfritt, och detta drar ner trovärdigheten i romanens psykologiska djup.
Ett annat problem är bristen på kontext. Var utspelar sig boken? Är vi på jorden, i en dystopisk framtid eller i någon abstrakt existentiell dimension? Harpman ger inga ledtrådar, vilket skapar en känsla av en simulation. Vi lämnas utan specifika eller paranormala detaljer för att slå an en ton eller argument för ett eget resonemang. ”Varför?” bleknar på grund av detta och spelar ingen större roll i denna berättelse, men ”vart?” blir en påfrestande fråga genom hela läsningen.
Vår namnlöse berättare talar vid flera tillfällen om hur hon ser saker, benämner dem, men vet inte vad de faktiskt är just då. Det är en intressant detalj som skvallrar om att frågetecken kommer att rätas ut, men desto längre in i boken vi kommer, desto mer frustrerande blir det att denna insikt aldrig utvecklas eller ger någon vidare betydelse.
I Who Have Never Known Men är en roman som sätter sig i kroppen, inte genom sin handling, utan genom sin känslomässiga och existentiella tyngd. Den är balanserad i sin minimalism och tankeväckande i sin tystnad, men den lämnar en med fler frågor än svar. Den är perfekt för en bokcirkel, då den bjuder in till djupa samtal utan att vara tungläst. Men trots dess litterära kvaliteter kan jag inte ignorera bristen på kontextuella ledtrådar. Det är en bok som fascinerar, men också frustrerar.
Men det är en av de böcker som i sin sista mening både gjort mig frustrerad och fått de fina håren på armarna att resa sig.
I Who Have Never Known Men
ISBN: 9781945492600
Sidor: 188
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 