Jonas Modigs senaste diktsamling rör sig i en modernistisk värld där observation och reflektion går före det direkt känslomässiga. Språket är precist, bilderna skarpa och strukturen genomtänkt, men samtidigt får läsaren stanna på avstånd. Det är en poesi som snarare betraktar världen än låter oss uppleva den. Jag uppskattar hantverket och tankegodset, men jag saknar det där odefinierbara personliga som får en dikt att bränna till, att skaka om. Det tenderar att beskriva snarare än att förmedla.
Den första dikten som gör ett avtryck är Längtan till havet, där en existentiell dimension bryter igenom. Här utforskas idén om en nedärvd längtan, en drift mot något större än oss själva. Bilden av en instängd grå population vid sjön, i kontrast till havets lockelse. Här känner jag mer en sorg, en saknad, en rörelse. Men även denna dikt är mer intellektuell än intuitiv, mer tankegods än känsla. Inget svar på oändlighetens gåva.
En av de tidiga dikterna som ramar in observationen till fullo är Frukost. Här får vi en impressionistisk bild av en trädgårdsfrukost. Linneservetter, tunna koppar, en kvist från ett blommande äppelträd. En scen målas upp med omsorg om detaljerna, men den känns mer som en målning än en upplevelse. Det är vackert, men distanserat. Det känns lite som att betrakta en tavla i en hall snarare än att leva sig in i klirrandet från porslinet
Avstånd är samlingens mest träffsäkra och tankeväckande dikt. Här rör sig språket med en kontrollerad precision, där varje rad är avvägda för att spegla den distansering den skildrar. Temat om separation, samhällets isolering, både fysisk och existentiell, förstärks av en rytmisk framåtrörelse att detta är det nya och vi har inte stoppat det.
Den subtila samhällskritiken är skickligt invävd, pandemins spår anas, men den underliggande frågan känns större än så. Det handlar om den moderna världens besatthet av säkerhet, hellre ensam än ett nytt hallå till en främling i samma rum. Samhället och nutidens ständiga strävan efter balans som i sig blir en begränsning. Bilderna är även här precisa men denna gång aldrig överförklarande. Dikten stannar hos mig, samlingens guldklimp.
Den här boken är för den som uppskattar välformulerad, intellektuell poesi med ett skarpt öga för struktur. Men för mig personligen som vill att poesi ska skava, skälva och öppna rum inom mig blir den för distanserad. Det är som att stå och betrakta en vackert designad byggnad genom en glasruta. Jag ser skönheten i arkitekturen, men jag får inte kliva in.
Passage för simsvaga fiskar
ISBN: 9789113140407
Sidor: 78
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 