Jaha, då var vi här igen. Slutet av augusti, sommarens död, och datumet för det sista sommarpratet har passerat. Vad förväntas man känna just nu? Att vi ÄNTLIGEN är i mål? Att något saknades? Den enda känslan jag verkligen kan sätta fingret på är: “Skönt, det är äntligen över.” Visst, jag kunde ha valt att bara lyssna på de jag trodde skulle leverera, men jag är en person som älskar att bli överraskad, att få lära känna någon via sommarpratet. Men just nu känns det mest… mår alla kändisar verkligen skit?
Sommar i P1 är för mig den där lilla pausen mitt på dagen. En tidig lunch, kaffet har precis landat, och jag söker mig till en plats i hängmattan under äppelträdet där barken flisar sig. Vid regn kökssoffan vi ärvt av mormor. Oftast har jag en dubbelvikt DN och en bra bläckpenna jag “lånat” på en mässa, lösa sudoku eller några rader på korsordet. Eller så drar jag bara ner hatten för ögonen, blundar och börjar le av signaturmelodin. Det är trygghet. Det är gamla Sverige.
Men något har hänt. I mer än hälften av programmen är det inte en glad röst som önskar oss en trevlig semester eller bidrar med roliga anekdoter som får oss att skratta där vi ligger. Istället har merparten något viktigt att berätta, om deras mörker. Och visst, ibland behöver sådana historier berättas för att öka medvetenheten hos gemene man. Men under sommaren, som ska vara en paus från jobbet, vardagen och stressen, matas jag med berättelser om missfall, övergrepp, misshandel, döda föräldrar/syskon, mobbning i skolan, elaka kommentarer om kroppar. Och egoistiskt nog tänker jag bara: “Vad håller vi på med?”
Underhållning har alltid haft publiken i fokus, underhåll oss så köper vi biljetter. Men sommarpratet har tagit ett steg bort från det och förvandlats till en plattform utan biljett, en dagbok för personliga trauman. Tror verkligen redaktörerna, och denna narcissistiska Bibbi Rödö, att detta söndertjatade format kommer överleva om den semestrande svensken ska få denna trauma-gegga nedtryckt i halsen? Jag hade faktiskt hoppats att årets sista sommarprat skulle vara Bibbi själv och att hon äntligen skulle lämna över stafettpinnen till någon ny. Som inte tror att svensken behöver en nål med dropp av finaste hemskheter.
Formatet behöver en uppfräschning, en glädjespridare till denna lägereld på sommaren. Något man pratar om med grannen över häcken, vid kiosken eller i väntan på tåget. För dagen då jag ber grannen att lyssna på Nordströms trauma om en bror hon aldrig träffat, den kommer nog aldrig. Och snälla, minska antalet avsnitt, köra varannan dag, skulle hjälpa formatet att andas lite och höja prestigen i uppdraget.
Förra året önskade jag att Sigge skulle få prata, och så blev det. Må nästa år fylla dessa nya önskningar innan tiden i hängmattan ersätts av podcasts med tre reklamavbrott per avsnitt om McDonald’s och tandblekning. Men det är okej, så länge jag slipper lyssna på en kändis som hade det lite jobbigt en stund.
Betyg följer nedan: 1-5, DNL – Did Not Listen.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 