Hon har ju knappast fått kämpa för något, har jag tänkt många gånger när jag på senare år kikat in på hennes Instagram då och då och sett bilder på det perfekta livet. Snygg man, lyxigt hem, drömlikt sommarboende på landet, tre fina barn.
Men så börjar hon med att berätta om hur hon vaknar upp efter ännu en tuff natt och sätter sig vid datorn för att skriva dagens första blogginlägg.
Hon orkar inte hålla fasaden uppe och låtasas utan beskriver hur hon hoppas att hon och hela familjen snart ska få slippa den där hemska sjukdomen, den som förstör allt. Vidare tar hon med mig på resan där hennes föräldrar träffades.Båda unga, blixtförälskade och givetvis bröllop. Hon berättar hur hennes mamma sagt att hon önskar att hon lämnat pappan redan då, men att de små stunder som han skärpte till sig vägde upp för de dåliga.
Hon tar mig med på känslostormarna kring sin pappas beteende och missbruk, att göra revolt bara för att bli sedd.Hur hon klipper tuppkam, piercar näsan och börjar lyssna på musik som hennes pappa fullständigt hatar.Som lyssnare känner jag verkligen hur 13 åriga Kenza så desperat längtar efter sin pappas bekräftelse och kärlek.
Hon beskriver hur hennes pappa gång på gång kommer tillbaka till lägenheten där Kenza bor med sin mamma och bror, hur pappan gång på gång blir insläppt av mamman. Framförallt förmedlar hon den ilska och sorg hon känner inför det faktum att hennes mamma inte bara sätter ner foten.
Vidare berättar Kenza om hur hon som 15 åring byter stil totalt och börjar blogga om mode. Om hur hennes blogg växer snabbt och ger henne stora inkomster. Hur hon bara några få år efter att bloggen startat lyckats köpa sin första egna lägenhet för att kunna fly kaoset hemma. Skapa sin egen trygghet. När vi kommer hit i programmet så känns det plötsligt lättare att andas, när hon berättar om sin stora kärlek och trygghet i livet, Alex. Hur de förlovar sig och senare gifter sig i ett riktigt drömbröllop.
Men det blir svårt igen när hon berättar om de inhyrda vakterna som patrullerar runt vigsel och vigselfesten, för att hindra hennes pappa om han skulle få för sig att dyka upp. Lyckligtvis gjorde han inte det. Hon försöker verkligen leva det liv hon skapat för sig själv, men blir hela tiden störd av sin pappa. För mig som lyssnare rinner bägaren över när hon berättar att hennes pappa en dag, efter att dom brutit kontakten och inte hörts på år, hör av sig och berättar att han drabbats av cancer.
Här blir jag så brinnande och heligt förbannad. ”JAHA,nu duger hon! Och hennes syskon!” Vilket as. Kenza beskriver hur hon pendlar fram och tillbaka till sjukhuset för att trots allt ge sin pappa hans sista önskan, att få ha en relation till sin dotter.
Det är så smärtsamt och fint att lyssna på. Hur hon trots allt förlåter men inte alls förstår den vägen han valt i livet. När hon sen ska knyta ihop sitt sommarprat och talar direkt till sina tre barn brister hennes röst. Och även jag fäller en tår.
Jag vet att många som lyssnade idag känner igen sig i hennes känslor och det gör mig otroligt ledsen.
Tack Kenza, för ett otroligt utlämnande sommarprat! Du förtjänar precis allt det fina livet ger dig.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Madame C, Krönikör
Hjortronhyllan 