Alexander Hermanssons sommarprat var verkligen en resa – en resa genom klyschor, självförhärligande och oändliga upprepningar av ”tro på dig själv.” Hermansson, som känt har gjort karriär på att vara våghalsig och underhållande, verkar på fullaste allvar tro att hans ADHD-diagnos och vägran att växa upp är lika inspirerande som upptäckten av eld.
Hans berättelse om att övervinna motgångar är ungefär lika nytt och kittlande som en söndagspromenad i parken. Visst, han har haft det svårt ibland, men vem *** har inte haft det? Att höra honom prata om hur han ”följde sina drömmar” kändes mer som att lyssna på en dålig sådär kommunal motivationsföreläsning än ett genuint sommarprat.
Musikvalet var däremot precis vad jag förväntade mig– en mix av låtar som ska få mig att känna saker, men som snarare fick mig att undra om han bara slumpmässigt valt det som spelas mest på radio eller de som SR hade högst upp i listan av valbar musik.
Sammantaget var Alexander Hermanssons sommarprat en tröttsam uppvisning i självcentrerad storytelling och överdriven positivitet. Om du söker något med djup och originalitet, är detta prat definitivt inte för dig.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Madame C, Krönikör
Hjortronhyllan 