När jag lyssnar på Ulf Karl Olov Nilsson, även nu känd som UKON, sänker sig en särskild känsla av djup och eftertanke, inte ett prat som passar mitt på dygnets ljusaste timme utan mer när solen passerat horisonten och sommarkvällen fortfarande ligger varm. Ukon berättar och läser dikter med en sådan mullrande och djup röst är en upplevelse för den svenska publiken som spontant känns diktfattig över lag. Jag uppskattar verkligen den tonen och hur den låter oss lyssnare luras in i strof och tanke.
UKON:s berättelser är som små fönster in i hans liv, fyllda med både humor och allvar. Hans första minne, där en julaftonslek går fel, är en passande illustration av hur han använder personliga anekdoter för att skapa en koppling till oss som lyssnar. Det är inte bara en rolig historia utan också en reflektion över minnet och identitetens natur, något som styr pratet.
Han delar även mer obehagliga och tankeväckande upplevelser, som när en främmande man påtänd och hotfull steker ägg i familjens kök mitt i natten . Denna berättelse är en djupdykning i det mänskliga psyket och samhällets förändringar över tid. UKON reflekterar över hur vi har blivit alltmer misstänksamma och beroende av externa kontrollmekanismer, vilket speglar en oroande trend som vi alla känner av i den moderna världen. Han tar oss med på en resa genom både ljusa och mörka tider, alltid med en känsla av nyfikenhet och medkänsla.
Sammantaget är UKON:s framträdanden en värdefull möjlighet för svenska folket att uppleva poesi på ett sätt som är intimt. Trots detta tycker jag att hans framträdanden ibland kan kännas något fragmenterade och svåra att följa för dem som inte är vana vid hans stil. Det är en konstform som kräver engagemang från publiken, vilket kanske inte alltid är lättillgängligt för alla.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 