Sigge Eklund, vår mullvad som äntligen står i båset. En duktig kritiker av vad Sommar i P1 har blivit, nu får han äntligen chansen att sommarprata. Det är för första gången önskar jag att sjörapporten ska skynda på så att hans program kan börja. Vad ska han göra? Ska han spränga Sommar inifrån, lönnmörda Bibbi Rödö en gång för alla, eller revolutionera formatet? Tiden är inne.
Skickligt nog möts vi inte direkt av Sigges röst utan av Lena Endres, har jag på rätt kanal? Hon berättar om den unge Sigge och sätter tonen för programmet. Det handlar om ett öppet sår, inte ett trauma, om vad som hände mellan hans farfar Bengt och den store Ingmar Bergman. Fejden, alla aspekter av en infekterad konflikt, ett sår mellan två människor som bara en utomstående betraktare kan beskriva utan att ta parti. Låt, Sigge tar över med den där rösten han brukar ha i podden, den när man vet att det är genomtänkt.
Sigge beskriver scener med sina patenterade breda penseldrag och lägger stor vikt vid detaljer som förankrar honom och oss som lyssnare i olika punkter av tidslinjen. Mellan hans drivande röst och historien som utvecklas, ackompanjeras berättelsen av en salig blandning musik – högt och lågt, svårt och lätt. Berättandet är med Sommar i P1:s vanliga, låga sorgsna ton, men denna gång utan narcissism. Det handlar om Sigge, men han tar en typ av genväg för att kunna berätta storyn utan att själv behöva stå i centrum. Sigge påvisar ännu en gång att han är en mästare på att förtälja historier. Han lyckas följa det utstakade formatet utan att söka tröst eller medlidande hos lyssnaren. Det är en bra historia men förklädd i Sommar i P1:s tunga, sorgsna mantel.
Jag upplever dock en viss förvirring av musiken och en lätt besvikelse över att det BARA blev ett skickligt prat och inte den förväntade slakten. Jag som suktat efter ett lustmord i flabb och grav. Ett prat som skulle förklara varför Bibbi inte låtit Sigge prata tidigare. Är det helt enkelt så att han blivit kuvad, eller bevisar Sigge att han står långt över Rödö och lyckas leverera över förväntan via hennes egna tydliga format när vi andra satt och väntade på den kniv som vässats i sju år som med kraft skulle för en gång spräcka bubblan och slänga ner det gråtande formatet i Domedagsberget heta lava.
Det blev inte så. Det blev bättre. Ibland lönar det sig att vara den större människan. Tack, Sigge.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 