Johanna Nordströms sommarprat utmärker sig genom en imponerande leverans och en fängslande ton som stockar sig i halsen. Hennes berättarkonst är stark, långa tysta pauser, en bräcklig flickig röst som fängslar lyssnarna. Jag har aldrig fått så många ögon med tårar i mina DM:s med texten, ”Du måste lyssna”. Tonen är både känslosam och perfekt för sommar i P1 formatet, för perfekt. Hur mycket substans finns egentligen i det hon berättar? Är det verkligen så gripande att lyssna på, eller är det bara hennes förmåga att leverera som gör det intressant? För när man börjar gräva djupare i innehållet, uppstår flera frågor som ifrågasätter den verkliga meningen och värdet av denna berättelse.
En central del av Nordströms sommarprat handlar om sorgen över den bror hon aldrig träffat. Här uppstår frågan: är det verkligen rimligt att gråta över någon man aldrig känt? Är denna sorg genuin, eller är den påverkad av familjens berättelser och förväntningar? Det är svårt att avgöra om känslorna som förmedlas är autentiska eller om de är ett resultat av upprepade berättelser och kollektivt minne. Men det är inte familjens minne som förmedlas i Sommar, det är Nordströms.
Vidare, vad försöker Nordström egentligen förmedla med sitt prat? Är det en djupdykning i mänskliga känslor, eller blir det mer av en ytlig presentation av händelser utan något verkligt fundament? När man skalar bort den välpolerade produktionen, framstår pratet som ett konstgjort luftslott, en smärta som ska blottas hos en av Sveriges kanske just nu kanske mäktigaste media kvinnor.
En annan fråga som väcks är huruvida sommarpratet faktiskt erbjuder något nytt eller insiktsfullt. Vi som lyssnar för att få en djupare förståelse för livet och mänskliga relationer, kan det kännas som att Nordströms berättelse svävar ovanför ytan utan att landa i någon verklig resonans. Jämför denna sorg med människor som har förlorat någon nära, deras sorg är ofta konkret och påtaglig, baserad på verkliga minnen och delade upplevelser. Kan Nordströms berättelse, som är baserad på en förlust hon själv aldrig upplevt direkt, verkligen hjälpa någon i deras sorgeprocess, eller riskerar den att trivialiseras? Det skapar en känsla av avstånd snarare än närhet, eftersom jag som lyssnare inte kan relatera till en sorg som är mer abstrakt än verklig. Hjälper hennes berättelse att normalisera och bearbeta sorg, eller blir sorgen en mantel att bära för resten av livet med frågan – ”vad skulle kunna ha varit?”
I slutändan lyckas ändå Nordström skapa ett sommarprat att minnas i form av leverans, även om den öppna sorgen ska så enkelt torgföras som underhållning. Varför detta är valet av ämne hos en kvinna som i flera års tid alltid legat rätt i tiden med fingret på pulsen i det moderna samhället och blivit en av de stora inom svensk underhållning och media är för mig den största frågan. Är detta bara ett bidrag till det egna varumärket eller är det bara så enkelt att det skulle berättas, här och nu i Sommar för att sorgen sedan ska kunna falla av som den mantel hon burit nu när den delas av det tårögda och berörda svenskafolket. Nordström har lyckats, det är en välframförd berättelse men som för mig tyvärr, inte når hela vägen fram.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 