Hampus Nessvolds Sommarprat i P1 ger oss en personlig och humoristisk inblick i hans liv och tankar, präglad av hans karaktäristiska charm och ärlighet. Med en kritisk blick kan man säga att programmet har både sina starka och svaga punkter.
Det som verkligen lyfter detta Sommarprat är Nessvolds förmåga att blanda humor med allvar. Han inleder med en komisk reflektion över sin egen rädsla och inkompetens i en krigssituation, vilket genast fångar någon typ av intresse. Denna inledning sätter tonen för ett program som tycks präglas av hans lättsamma och självironiska stil. Hans berättelser om barndomens lekar, där han spelar pianisten i ”Så ska det låta” eller skapar rollspel som mormor och morfar, är både roande och nostalgiska.
Nessvold delar också mer allvarliga och känslosamma aspekter av sitt liv, särskilt i sina berättelser om farfadern och den samiska bakgrunden. Här tycks han bjuda på en djupare sida av sig själv, vilket skapar en fin balans mellan skratt och eftertanke. Dock finns det några brister. Vid vissa tillfällen känns övergångarna mellan olika ämnen något abrupta, vilket göra det svårt att följa med i Hampus tankegångar. Dessutom kan humorn ibland kännas plump, överdriven och repetitiv, särskilt när han fastnar i detaljerade återgivningar av sina barndomsminnen. Det är underhållande, men bidrar också till att programmet tappar.
Musikvalet är varierat och speglar hans personliga smak och uppväxt. Lite snäva komplement till hans berättelser väl, även om vissa låtar känns något slumpmässigt valda i sammanhanget? Sammanfattningsvis är Hampus Nessvolds Sommarprat en blandning av humor, nostalgi och personliga anekdoter, kryddat med en nypa allvar. Med bättre struktur och mer genomtänkta övergångar hade det kunnat lyfta högre, men det är ändå en underhållande och berörande timme i radions sommareter.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 