Jag minns första gången min pappa tog med mig i bilen, vintern -99, den kalla bensindrivna Volvon som tryggt gled över Bergnäsbron med nosen riktad mot Coop Arena, eller ”Delfinen” som pappa envist fortsatte att kalla den. Jag minns funktionärerna i de gula västarna på grusparkeringen, när andedräkten slutade ånga i kylan och byttes ut till doften av varmkorv när vi gick genom tunnlarna mot C-läktaren. Jag vill minnas att pappa köpte en Marabou på rör, där chokladen liknade små hockeypuckar. Jag var fortfarande för liten för att ha på mig en matchtröja, men mössan och halsduken som varit en julklapp satt på. Det var ljust i hallen och lagen höll på att värma upp. Pappa med sina svarta skinnhandskar pekade på spelarna som cirkulerade i sin egna zon – Holmström, Rönnkvist, Bulan och i målet, Jarmo Myllys. Denna sistnämnda målvakt som hängt som en plansch ovanför sänggaveln med autograf över masken, precis bredvid den utklippta förstasidan från NSD med texten SM GULD 95/96. Det var innan man kunde beställa sådant och morfar, som jobbade som journalist, hade tagit ett exemplar från presseriet. Vår familj har alltid andats hockey.
Jag minns att arenan släcktes ner, klappande händer i takt medan det stora björngapet med de blottade tänderna och lysande ögonen hissades ner och placerades på isen. Ett öronbedövande björnvrål tätt följt av AC/DCs TNT och jubel medans spelarna (stålmännen) skrinnade ut på isen utan hjälmar, Myllys först såklart.
Matchen startade med teckning i mitten och sedan var showen igång. Den här hockeykyrkan var något annat än de jag upplevt tidigare, och som ny på jobbet “publik” letade jag undermedvetet efter indikationer om hur man skulle uppföra sig. Ett ”ooouuhh” när en målchans missades, ett ”ääääähhhj” vid ett dåligt domslut lärde jag mig fort, och det redan intränade ”JAAAAAH!!” när pucken passerade motståndarnas målvakt och träffade de vita nätet. I den tredje perioden hände något, två spelare såg ut att bli irriterade på varandra efter en avblåsning framför målet. Armar med handskar som flög runt, hjälmar på sned och en arenan som reste sig upp. Svordomar, burop, hejarop i ljudnivå lika hög som vid ett mål. En udda, spännande, ny känsla.
Jag reflekterade inte över det förrän flera år senare, efter att ha upplevt flera slagsmål på isen. Varför är det så spännande, varför väcker det så många reaktioner, och varför är det en del av en sport där målet är att placera 170 gram gummi mellan två stolpar? Det skulle dröja lång tid tills jag fick svaret en del av svaret, detta är vad jag lärde mig i NHL: The Code.
Boken ”The Code” tar oss med på en resa bakom kulisserna i NHL, den främsta hockeyligan i världen. Här utforskar vi den mystiska världen av oskrivna reglerna med anor från flera 100 år bakåt i tiden. För dem som redan är bekanta med hockey är detta inte helt nytt, men det ger en annan synvinkel på sporten och de små detaljerna som utspelar sig på isen. Ändå kan frågan uppstå: Varför slåss i hockey när spelet egentligen handlar om att göra flest mål och tekniskt utmanövrera motståndarlaget?
Boken lyfter fram den del av hockeyn som för den otränade betraktaren kan framstå enbart av våldsamma individer som slåss. Men ”the code” är mer än så. Det handlar om den gentlemannamässiga sidan av hur man bör uppträda på isen för att undvika skador och osportsligt beteende. Spelarna anser de dommardömda fem minuter i utvisningsbåset inte är jämförbart med att ha sin stjärnspelare utanför spelet på grund av en skada. Därför finns “the code”, de oskrivna reglerna om att vad du gör på isen kommer få konsekvenser. Och du måste själv ta ansvar för dessa konsekvenser. Men ”the code” talar också om hur dessa konsekvenser ska delas ut på ett våldsamt men “rättvist sätt”. Spelarna som kallas ”enforcers” får tex inte angripa en spelare i slutet av sitt byte då den är trött och inte kan försvara sig rätt, muntliga varningar kan delas ut men när handskarna kastas på isen bör du svara annars kommer någon annan i ditt lag få sona för dina brott mot ”the code”.
“Våldet i sig är inte nödvändigt, det är snarare rädslan för våldet som håller spelarna i schack,”. Det är spelarna och författaren Bernstein genomsyrade åsikt på hockeyns kontroversiella sedvänjor, men samtidigt är det inte utan brister. Om man jämför spelmässigt så är tex SHL mycket fulare gällande efterslängar, små gruff och annat som NHL lyckats städa upp med denna kodex. Men boken lämnar mig som läsare undrande över vad i boken som är författarens åsikter gentemot vad som presenteras som ren fakta och vad som är rent spekulativt, det känns som mycket killgissande som vi säger 2024. Det är mer ett samtal om en åsikt än en förklaring.
Trots bokens enkla stil och dess ibland långdragna intervjuavsnitt, uppskattar jag förstahandsberättelserna från spelare och den analysen av regler och kultur som erbjuds. Samtidigt är jag kluven, med en kärlek till hockeyn men också en tveksamhet kring våldets plats i en sport vars huvudsyfte är något annat. Även om boken ger en djupare förståelse för spelet bakom kulisserna och budskapet bakom våldet, kvarstår frågan om våldets berättigande i en sport där det primära målet inte är att skada varandra ska vara en så stor del av dess arv.
The Code: The Unwritten Rules of Fighting and Retaliation in the NHL
ISBN: 9781572437562
Sidor: 272
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 