Vad gör man om man inte har Sven & Karin Stolpe i släkten? Jo, man lånar in ett känt svenskt författarpar och går igenom all prosa och korrespondens tills man hittar den vinkel man vill ha. Men istället för att skriva om romansen som en kryddad roman och hoppas på Augustpris och filmatisering skriver man en sakprosa för att ge den bortglömda Moa Martinson sin plats inom svensk litteraturkanon.
Jag kunde inte låta bli att låta mig svepas med av den litterära, politiska och känsloladdade historia som utgjorde grunden för det turbulenta förhållandet mellan Harry och Moa Martinson. Inne i deras värld av passion och konflikter finner jag mig själv både medryckt, upprörd och ifrågasättande. Varför spränger man sig själv med dynamit?
Historien om den slitna Harry som en dag, i maj 1928, steg in i Moas torp i Sörmland, förefaller nästan som hämtad ur en roman. Deras relation var ett skådespel som hämtat från ett gammalt Sverige, laddat med alla ingredienser för ett kärleksdrama. Men samtidigt känns det som om handlingen har en slags skugga kastad över sig.
Jag läste med avslappnad panna när Witt-Brattström vävde samman de olika trådarna från brev, släktingar och litterära verk. Det är som att bläddra genom ett fotoalbum av ett förflutet som både var vackert och smärtsamt. Men fotoalbumet är fullt, det är en korvstoppning av information och ganska fort märker man den enkelriktade gatan av åsikter. Det är en känsla av att färgerna i berättelsen är något förskjuten.
Witt-Brattströms något proppfulla prosa mättar tidigt (gott och väl) mitt intresse för denna relation, samtidigt kunde jag inte låta bli att känna att den bar med sig en tydlig agenda. Hon målar upp Moa som den förlorade hjälten i en historia som enligt tidigare skrivare givits en alltför hyllande maskulin vinkel i förhållandet. Åsikten genomsyrar sidorna som ett försök att rätta till historiens skevheter genom att ge Moa den plats hon förtjänar inom svensk litteratur men varför lämnades jag ändå med tvivel?
”Det är ett helvete att vara en stor padda i en liten pöl” – Moa Martinson, brev till Karl Gerhard 1945
Jag önskar ibland att jag skulle kunna pausa boken och få ställa de frågor som aldrig blir riktigt besvarade. t.ex. åldersskillnaden mellan paret som inte utforskas djupare, trots dess uppenbara påverkan på deras nästan filmiska förhållande. Eller Harrys suktande efter ett eget gemensamt barn.
Med tvivel som lämnar djupa veck i min panna, kan jag inte förneka att denna bok är en resa in i svensk litteraturhistoria. Det är en tumultartad färd genom tvivel, lidelse och åsikter, där Witt-Brattströms personliga engagemang flödar genom varje uppslag. Det är utan tvekan en bok som behövde skrivas för den ständigt levande kulturdebatten, men jag önskar att författaren hade tonat ner sin närvaro något mellan sidorna. Det är en bok som brinner av passion, om rättelse i den svenska litteraturen även om ibland lågan tyvärr, blir så intensiv att den nästan förtär själva berättelsen.
Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd : författarparet Moa och Harry Martinson
ISBN: 9789180503877
Sidor: 336
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 