Walters lidande skänker mig som läsare glädje och skratt. Boken, som delar namn med Goethes klassiska verk, berättar historien om en ganska avslappnad sympatisk hypokondriker som arbetar inom bankväsendet. Erba har fingret på pulsen när det kommer till samtiden, All denna byråkrati, karriärstegen och udda terapisessioner. Enligt Walter är varje ny fläck på huden eller varje litet symptom som uppträder får honom att genast tro det värsta, att det rör sig om cancer, och att en begravning måste omedelbart planeras. Tonen i boken påminner mig starkt om “Naiv. super” av Erland Loe, och den av mig uppskattade genren “vit man som kämpar med hälsoångest”. Berättelsen balanserar Walters vardagsproblem på jobbet och i hans förhållande med Anna med de självdiagnoserna som kan leda till allvarliga medicinska ingrepp eller till och med döden på ett skickligt sätt.
Trots att situationerna är konkret jobbiga blir de ofta tillfällen att skratta åt Walters lidande. Erba har skapat en lättsam underhållning som med en annan ton skulle kunna vara allvarlig och obehaglig, men som istället landar på den lätta och komiska sidan av spektrumet, likt David Sundinskt ”hoppsan, nu blev det såhär”-mentalitet. Det enda jag saknar är ett djupare dyk i karaktärernas dynamik. En möjlighet för läsaren att tränga igenom det ytliga skiktet och verkligen förstå och investera lite mer mer än bara kluckande skratt. Jag ser var Erba försöker att göra detta, särskilt i *spoiler* scenerna under middagen med testamentet, men det känns som att den djupare aspekten inte riktigt tränger igenom det komiska skal som omger berättelsen tillräckligt för min smak. Men samtidigt, behöver den det?
Erba lyckas på ett passande sätt med en snäv ensemble av karaktärer, att skapa en bredd i historien genom små och stora relationer, samt roliga maktbalanser som fångar ens intresse och driver berättelsen framåt. Det är som att titta på en film och det skulle inte förvåna mig om något produktionsbolag kommer ta upp denna för att göra en miniserie eller en julfilm av detta. I en tid där trauman och personlig utveckling är så aktuella ämnen skulle det passa.
Walters hypokondri är oerhört relaterbar. Att bedöma en läkare vid första mötet, oro över det minsta hugget i bröstet eller att pulsklockan visar noll på urtavlan så man hinner tänka: Är jag död? Det är en bräcklig, men ändå humoristisk insikt i hur vi människor kan fastna i sådana tankar och Erba framställer detta på ett respektfullt men underhållande sätt. Det är pricken över i:et när Walter, efter operationen, frågar om han kan få behålla spilldetaljerna. ”Jag behöver dem tills jag ska begravas. Jag vill att hela jag ska vila på samma plats och inte utspridd.” Jag skrattar fortfarande åt denna tanke, som är både rimlig och orimlig på samma gång.
Sammanfattningsvis kan ”Den unge Walters lidande” betraktas som en läsvärd och underhållande berättelse. Med en balanserad ton mellan humor och allvar tar läsaren med på en resa genom en hypokondrikers värld fylld av oro och självdiagnoser. Erba levererar en berättelse som är både engagerande och relaterbar. Med ett humoristiskt som borde vara hemskt slut lämnar boken ett varaktigt feelgood-intryck och förtjänar betyget 4 av 5.
Den unge Walters lidanden
ISBN: 9789100190330
Sidor:230
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 