Jag minns fortfarande som om det vore igår, håren på mina armar reser sig. Vi hade sagt godnatt för länge sedan, men jag dröjde kvar vid datorn och slösurfade på Youtube bland klipp i det charmanta 480p. Det var mycket Entombed, Slayer och Slipknot. Mina ögon fastnade dock på en bild i rullistan till höger om det klipp som spelades. Där fanns en ung man, vitmålad i ansiktet med svarta markeringar runt ögonen. Denna karaktär var okänd för mig vid den tiden, men jag ska nu alltid känna igen honom som Per ”Dead” Ohlin. Jag klickade på den svarta texten i fet stil. ”Mayhem – Freezing Moon.”
Videon bestod bara av en bild på Dead, och jag stirrade på denna gestalt medan den grå ”laddningsmätaren” sakta växte, ett åldrat tecken på att ljudet snart skulle börja. Allt var tyst i natten. Jag höjde volymen på mina svarta Logitech högtalare med en plastad grå metallring runt membranet. (Jag tror inte att några andra högtalare skulle kunna mäta sig med dem, ärligt talat.) Jag hoppade till av det första ackordet. Det lät rått och dåligt inspelat, inte särskilt tight. Trummorna trädde in, och basen gick i långa toner. Ett långt intro som inte var särskilt imponerande, men jag kunde ändå inte slita mig. Sedan hördes han för första gången, ljudet var lågt i mixen, och det var det mest spöklika jag någonsin hört: ”Everything here is so cold, everything here is so dark.” Efter det var jag fast. Bandet Mayhem är ett av de mest kontroversiella inom den extrema metal-subkulturen. Sedan dess har jag samlat på mig vinylskivor, böcker och annan memorabilia från bandet, och den här boken är en del av den samlingen.
Dödsarkiven har aldrig varit något jag har läst från pärm till pärm. Istället har den varit en bok som jag plockat upp när vinylskivorna har snurrat på skivspelaren sent på kvällen, när stearinljusen har tänds och en viss andakt infunnit sig. Boken är fylld med fotografier som aldrig tidigare har visats och texter som både förklarar och belyser. Den erbjuder en skatt av ”behind the scenes”-material och undviker att exploatera de tragedier som inträffade. Istället ger den kompletterande berättelser om en grupp busiga ungdomar som oavsiktligt kickstartade födelsen av en genre – den sanna Mayhem.
Det är en ren och oförskönad förstahandsskildring av vad som hände, och Stubberuds text stämmer överens med de detaljer han tidigare har delat i intervjuer. Jag rekommenderar den till alla som älskar black metal eller är intresserade av subkulturer. För andra finns det kanske inte mycket att hämta här.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 