Jag vill tacka dig, Ia Genberg, för att du visar att en kortroman kan vara så mycket mer. Varje ord verkar noga utvalt och klär sidorna av högkvalitativt papper. Johanna, Sally, Niki, Alejandro och självklart Birgitte. Dessa karaktäriseras av sina handlingar och små, små val i relation till vår skickliga berättare. Deras kopplingar knyts till litteraturval som nu samlar damm i en bokhylla medan vår berättare drömmer febrigt.
Boken behöver inga stora hinder att övervinna. De betydande kontrasterna skapar en känslomässig resonans och jag undrar, är det så här man stöter på den ”rätta personen”? ”Kanske krävs inte mer än den perfekta klänningen och exakt rätt antal glas på rätt kväll för att stöta ihop med denna individ.” Jag har träffat dem: Niki som överger telefonen och tvättkorgen för att istället dela en sked i tekoppen, medan resten ligger i vasken. Jag har mött en Johanna som vårdar mig när jag varit sjuk. Och tack vare Genberg har jag också fått lära känna Sally och Alejandro.
Jag visste att hon hade mig när jag såg att löken i den välbärgade Johannas lägenhet började gro. Eller när Birgitte öppnar sina ögon var fjärde sekund för att försäkra sig om att inget har hänt. Dessa små detaljer, som utgör de individer vi möter, är kanske just de detaljer som vi i slutändan betraktar och bär med oss, och som formar oss till individer. Små detaljer som blir konstverk i berättarjaget.
Eller så kanske jag bara överanalyserar i denna febriga dröm, men jag älskar den.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 