Wolff skrämmer och fascinerar mig.

Efter att ha hört Lina wolffs sommarprat skakade jag på huvudet och undrade vad det var för svår människa som målade upp sig själv i svensk radio i detta uttjatade formatet. Men rösten, hur den beskrev detaljer fick mig att börja läsa mer om Wolff. en kvälls intervjuer och recensioner framför en trött laptop med smutsig skärm låg djävulsgreppet in kundkorgen.

Många skriver att den är svagare, jag tycker den är mörk, men allt annat än svag. Detta är inte min sista bok av Wolff, jag tar nog inte en kula för dig men om någon kastar något hårt och ofarligt så kommer jag skydda dig till viss mån. (som att det skulle behövas men ändå). Ni fattar. Söker du en ångestframkallande och mörk skildring av dysfunktionella förhållanden, som är omöjlig att lägga ifrån sig.

Det är med en varm, kvinnlig hand som greppar tag om mitt hjärta. Wolff håller ett fast tag men låter slag fortsätta. Hon har kontroll nu. Ibland klämmer hon åt hårdare. Jag känner kramen mellan slagen, men jag tvingas läsa vidare för det är förfärligt medryckande. Hon har mig i sitt djävulsgrepp. Boken skildrar ett psykotisk svartsjukedrama mellan ‘den renlige’ och ‘minnie’. Det är ett förhållande där båda parter via eskalerande manipulation försöker hålla övertaget. Det är en kamp mellan lust maskerad till kärlek.

Jag är bara fyrtio sidor in när jag första gången frågar mig ‘hur långt kan detta eskalera?’ Språket är så kyligt, ibland väldigt konstlat men omfattande, vilket gör ofta texten väldigt obehaglig. Efter halva boken flyttas Wolffs hand från mitt hjärta ner till magen och gör den till en klump, men jag kan inte lägga bort boken. Hon har mig fast i en bur som luktar sumpmark.

Jag tänker flera gånger: Varför lämnar inte någon av parterna? Har man tröttnat på våld, makt och provokationer? Lösningen beskrivs så smart, nästan gömt, att dörren oftast alltid är öppen. Men djävulsgreppet håller de båda kvar, i form av det mentala eller kanske demoner.

Slutet är vackert. Jag upplever det bildligt i slowmotion. Jag ser splitter, eld. Jag hör elementen kollidera. Jag ser båda ansiktena, fasan i ögonen och lättnaden på leende läppar. Jag ler själv efter att ha mått konstant dåligt genom hela texten. Bravo Wolff, bravo.