Jag fortsätter att fördjupa mig i Linda Skugges eviga tjat om snygga killar hon är kär i, men som inte vill stoppa vare sig kuk eller tunga i henne. Tonårstankarna haglar likt i ”saker under huden,” fast denna gång är de mer intimt och vardagligt. Även om tankarna om framtiden och känslan av otillräcklighet är igenkännande, räcker det inte för att hålla mig som läsare intresserad.
Det som håller mig kvar och som Skugge framställer på ett bra sätt är hennes tid på tidningen Ultra, vilket ger henne en fot in i Sveriges B och C kändiselit. Jag som läsare blir plötsligt som en ”hang around” och följer med på releasefester som en blyg kompis, och det är först när min bästa vän Skugge uttrycker sin förälskelse i Andres Lokko som jag bryter vår vänskap och återgår till att bli en vanlig läsare. Fortsätter ändå att läsa till slutet på de linjerade sidorna med den jobbigt imiterade handstilens font. Personen som godkände detta, från och med nu, är för alltid STRUKEN och kommer aldrig mer få ett julkort från mitt årliga utskick.
P.S. Tryck aldrig en bok med fejkade perforerade hörn. Det sänker trovärdigheten i innehållet och hoppet om mänskligheten.
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 