Robert Hurula blev själv blev förvånad över uppdraget, men han vågar ändå ge sig in i det okända. ”Livet är kort, så varför inte utmana sig själv genom att göra detta som en slags övning?” säger han med sin charmiga norrländska och något modiga norrländska.
Under Sommarpratet berättar han om skammen att komma från Tornedalen och om den smärtsamma uppväxten i Luleå, präglad av missbruk och våld bland de vuxna. Han delar minnesbilder av styvpappans obehagliga gevärsskjutning när kulorna visslade kring honom. Det sönderslagna och blodfläckiga köket.
Robert Hurula är försiktig när han berättar, han väger vikten i sina ord noga. Men de bär en tyngd och kraft. Sommarpratet blir stillsamt, lågmält och gripande. Trots all misär som följer praxis finns där även ljusglimtar: ett upphittat kassettband med hiphop i en papperskorg som fångar den nioåriga Hurulas intresse för musiken, minnet av farmodern som såg honom som barnbarn, och framför allt, berättelsen om hur han som sextonåring mötte sin blivande fru på en konsert. ”Det var som att hela livet kändes perfekt när jag bara stod i närheten av den här människan. Utan tvekan mitt livs viktigaste ögonblick.”
Jag kan föreställa sig att Robert Hurula känner en viss lättnad mot slutet av programmet, han som vanligtvis strävar efter att göra sina meningar korta för att kunna vara tyst igen. Men att ge röst åt sina tankar och känslor är inte bara modigt utan också befriande. ”Om man är tyst för länge kanske orden behöver skrikas ut till slut”. Det är ett grovmalet mörker men det är ett äkta trauma, jag gillar vanligtvis inte formatet men denna gång blir jag lite tagen.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 