Lina Wolff försöker verkligen att framstå som en svår litterär person med all sin medvetenhet, detta är ett aktivt val. Finns det något mer uttjatat? Madame, läraren, Ämnet är italienska, och lärarinnans vapen visar sig vara orden, som ofta består av pikar och förolämpningar. Eleverna beundrar Madame i hemlighet, språket är för henne en livsfråga. Det är också en fråga om liv och död för Lina Wolff som idag är en uppburen och prisbelönt författare. Klassrummet där hon studerar för att bli översättare beskrivs som ett ”light Guantanamo”, Det var tufft det har format dig. SLÄPP DET, jag bryr mig inte. Wolff är författare och översättare men verkar under 58 minuter glömma bort att det finns en publik som ska underhållas.
Hennes berättelse kretsar kring översättningen av Gabriel García Márquez världsberömda roman, Hundra år av ensamhet. En bok som hon läste som 27 år gammal och som visade sig vara det mål hon alltid seglat mot i livet. Senare kommer Lina Wolff att titta i sin översättardagbok och upptäcka att det tog henne tre dagar att få till den klassiska första meningen: ”När han stod inför exekutionsplutonen skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddagen i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.”
Wolf berättar om hur det tar 4 års arbete att slita med bokens övversättninh. hon blir besatt så att hon till och med drömmer om att Gabriel García Márquez spöke friar till henne. Men traumat ska in, utanför drömmarna Wolffs liv ensamt, och t.o.m rädd för att träffa någon bekant på Ica. Hon har ingenting att prata med den vanliga människan längre. Hon inser själv hur svår hon blivit av sin litterära besatthet och jag kan inte mer än förstå omgivningen. Lina Wolff begränsar klokt nog sin berättelse om arbetet med översättningen för mer hade vi inte orkat lyssna på.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 