Hata.
Hatar folk som hatar saker högljutt.
Högljutt och brutalt protesterande men helt omotiverat.
Skriker ut sitt hat för random saker bara för att till dem som ids höra.
För att livet är orättvist? För att någon har en rosa kavaj?
För att den där bilen är så jävla ful.
Hatar regnet.
Hatar den stickande värmen från solen.
Hatar utan grund. Hatar utan gränser.
Lite som jag gör nu typ.
Fast det är inte omotiverat.
Ska man verkligen sprida negativitet okontrollerat när det absolut inte är nödvändigt angående saker som inte är en fara för mänskligheten.
Den som tar emot den isande skuren av hat kanske har en pissig dag och hatet rullar vidare som en stor snöboll.
Nu hatar den personen ännu mer. Hatar bussens säten som börjar bli slitna. Hatar vattenpölen i den fula jävla gråa trottoaren.
Kommer hem. Hatar lite till. Hatar ytterdörren som knarrar. Ser sig i spegeln. Hatar spegelbilden.
Är det nödvändigt?
Jag tillåter mig att hata hat. Omotiverat hat som bygger snöborgar av hat. Mitt hat ska smälta hatborgar.
Mitt hat får ta form av glädje. Så får mitt hat bekämpa hat.
Hata hat.
Text
Skogsliljan, Spalt skribent
Hjortronhyllan 