En Musikalisk Odyssé: Ina Lundströms Reflektioner över Musik och Livet
Ina Lundström sommarprat berör med sin kärlek till musikens underbara värld och sin avdramatisering av de goa fyllegubbarna. Tack, Ina! Enligt mig är detta årets bästa sommarprat. Redan från första meningen fångas jag av en röst jag känner igen, en ivrig och sprudlande röst med den vackra göteborgsdialekten. Ina har något att förmedla, och jag är redo att ta emot.
Det blir en glimt in i Inas liv, ett liv fyllt av en musikälskande pappa som bara måste visa det han upptäckt. Falskleg på ölkafeer, brända CD-skivor som langas över bardisken, och diskussioner med de underbara farbröderna som man älskar att prata med efter sina sju öl. Och genom allt detta löper musiken, formande och följande likt en ström.
Det är en kaskad av namndroppande, och man får anstränga sig för att hänga med i det vardagliga. Jag är inte född i farstun, så jag delar Inas entusiasm för Charlie Parker och Creedence. Det lyser upp i mitt ansikte. Sluta aldrig prata, Ina. Låt mig ta en öl med dig. Jag behöver inte svara på konversationen vi ska ha, jag vill bara lyssna på ditt pladder. För finns det något vackrare än när en människa berättar något man redan kan allt om med hög entusiasm? ett BRINN!
Sommarpratet når sitt klimax när Ina, inte helt oväntat, berättar historien om ”Jersey Girl” med Bruce, om varför den låten är så viktig för henne, varför skriken från kvinnorna i bakgrunden på konserten 81 när han sjunger är så betydelsefullt, och framför allt varför alla gör det. Han sjunger för dem, och Bruce hör dem sjunga tillbaka.
Jag tror det var Dave Grohl som myntade citatet: ”Det finns en anledning till att jag skriker till publiken, och de skriker tillbaka av tusen andra anledningar.” Jag lyssnar på ditt sommarprat Ina, och jag skulle kunna lyssna 1000 gånger till.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 