Renée Nybergs sommarprat lämnar mig besviken. Trots att det följer den vanliga strukturen av att utforska trauman och växla mellan allvarliga och lättare ämnen, känner jag mig frustrerad över bristen på tydligt budskap och riktning i hennes berättelse. Sommarpratet lider av en inre konflikt mellan att vara en introspektiv monolog för att hantera tankar om döden i olika plan eller så är detta ett sätt att i enkelt sälja intervjuer genom berättelsen mellan låtarna.
Renée berättar om sin fars upptäckt av sin försvunna far, som alla hade trott var död. Denna historia fångar faktiskt mitt intresse, men mynnar mer ut i att detta var hur Renee själv blev journalist. Det är lite obehagligt att höra på ljudklippen från SVT som är med på återföreningen att höra hur distanserad Renne låter. Var detta hennes sätt att hantera mötet med sin farfar eller en chans till karriär?
När Renée berör ämnet om sin skadliga relation vill jag stänga av radion. Det är bara ett nytt trauma som saknar förankring i det hennes avsnitt har satt kurs att handla om. Hon begränsar hon sig till att bara nämna ”åren av övergrepp” utan att erbjuda några detaljer eller insikter. Det är malplacerat. Jag önskar hon lagt mer tyngd på den stora intervjun eller inspirerat mer än att fastna som ett offer som undrar över döden.
En av de få ögonblicken där jag känner en genuin närvaro är när Renée talar om sin sista stund med sin pappa. Hennes röst låter liten och sprucken, vilket ger en glimt av sin sårbarhet och äkthet. Men det är också ett ögonblick som är alltför kortvarigt.
Sammanfattningsvis känns Renée Nybergs sommarprat som en missad möjlighet. Det verkar som om sommarpratet är osäkert om vilket budskap det vill förmedla och vilken riktning det vill ta. Jag hade önskat mer framåtanda i Renées berättelse, istället för att fastna i en ytlighet som inte tillfredsställer mina förväntningar som lyssnare i en tävling om flest trauman vinner.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Hjortronhyllan, Recensent och kolumnist
Hjortronhyllan 