Historien om den gamla gumman Amalia göms av titeln som lovar oss den brinnande petunian. Det är en balanserad feelgood roman med pricksäkra beskrivningar, varma karaktärer och ett förvånande brett, både nutida och dåtida vokabulär. De religiösa referenserna och sluga iakttagelserna agerar som ramar till historien, de är skickligt placerade och bjuder ofta in till ett leende. Det är en mysig, enkel surrealism som printats ner av Lundberg.
Himmel och plättar! Kampen mellan gott och ont, gud och djävulen i en socken utanför Örebro är fantasifullt
medryckande. Samtidigt behandlas de existentiella frågor på ett övre plan utan att stjäla uppmärksamhet. Tyvärr är det i karaktärernas konversationer boken tappar, det är finurligt men brist på riktiga känslor likt en flaska smaksattmineralvatten som tappat sin kolsyra. Även vissa nyckelmoment får passera utan att det adresseras av antagonisten och lämnar mig som läsare lite snuvad på en kavalkad av twistar.
Lundberg knyter dock ihop säcken på ett elegant och klipskt vis. Den brinnande petunian kategoriseras som feelgood men jag väljer att placera den som en “Kandidat till framtida animefilm-facket” Den klär sig bra i den kappan med sin humor, mörker och gammal magisk teknik.
Passar verkligen rabarberte när man har en naken man i sitt vardagsrum? Jag tror på rabarberte med lite grädde i.
Hjortronhyllan 
Lämna en kommentar