En unik och spöklik roman som utforskar kraften i minnet och skräcken i att glömma. Utspelad på en icke namngiven ö, ”försvinner” föremål rutinmässigt både fysiskt och i folkets medvetande. Minnespolisen, klädd i gråa lyxiga uniformer, håller alla i rädsla, och de få som lyckas minnas rövas bort och ses aldrig igen.
Handlingen är hemsk men enkel, men den fångar effektivt den tysta tryckta spänningen och klaustrofobin hos öns invånare. Jag duckar flera gånger för minnespolisen och håller andan medans jag hör stövlarna klampa på golvet. Trots sin spännande premiss är romanens handlingens progression sparsam och ibland känns det som en återspegling av det allt fattigare dagliga livet på ön snarare än ett sammanhållet narrativ.
Konceptet är intressant, och Ogawa gör ett bra jobb med att utforska hur det är att leva i en alternativ totalitär värld och dess effekter på individen. Vad är viktigast? De solida föremålen vi kan ta på eller att kunna känna minnet av dem? Det är en tankeväckande och spöklik läsning, men dess långsamma tempo och brist på handling kan göra det till en utmanande läsning för vissa.
Hjortronhyllan 
Lämna en kommentar