Första gången jag låter ögonen vila över William Faulkner text och efter en del research (läser innantill) är han en författare som ofta betraktas som en av modernismens svåråtkomliga giganter. I The Wild Palms får jag som förstagångsläsare en tydlig känsla för varför. Här korsas två berättelser som vid första mötet ter sig separata men... Fortsätt läsa →
Det finns en särskild unikt hantverk att kunna skratta åt sig själv utan att bjuda ut hela sin själ till offentlig autopsi. Edward af Sillén behärskar den konsten. I sitt sommarprat rör han sig genom karriärens snedsteg, succéer och oväntade jobbvändningar med ett skratt i rösten som smittar. Inte för att det är en fars,... Fortsätt läsa →
Ibland undrar man hur något som på ytan låter kraftfullt kan kännas så tomt. Jana Söderbergs sommarprat är ett sådant mysterium. Inte ens mormors bullar räddar detta haveri. Det är inte dåligt i bemärkelsen slarvigt eller ogenomtänkt, tvärtom. Det är så minutiöst konstruerat och just därför är det tråkigt. Det är som att lyssna på... Fortsätt läsa →
Det liksom passar att det regnar idag. En extra skvätt mjölk i kaffet, mer för verkan än smak. Messiah Hallberg inleder sin berättelse med lågmäld ton, inte om sig själv först, utan om sin pappa. Den äldre mannen som aldrig lät livet vara slentrian, som hade sina egna regler, både i hemmet och i trafiken.... Fortsätt läsa →
Tess Olofsson har gjort något historiskt. Som första kvinna att döma herrfotboll på elitnivå i Sverige borde hon ha ett sommarprat som vibrerar av kamp, segrar, nederlag, mod. I stället får vi något som liknar ett internt arbetsmöte där lyssnaren glömdes bort. Det är torrt, strukturlöst och anmärkningsvärt fritt från berättelser med bäring. Producenten Li Skarin,... Fortsätt läsa →
Ida Johansson pratar med en självklara värmen som bara människor med full tillgång till sitt hjärta har. Det är ett sommarprat som rör sig mjukt mellan det livsbejakande och det livsviktiga, där skratt, dans och kärlek får breda ut sig utan att dölja det allvar som ibland glittrar till bakom ögonvrån. Hon pratar om teatern,... Fortsätt läsa →
Det finns något både djupt tillfredsställande och märkligt generiskt med Chelsea Girls. Det är lite som att läsa en blänkare ur ett 90-talszine där nån har mixat Patti Smith med Carol från Carol(?) och bara fortsatt skriva långt efter det borde ha tagit slut. Det har ändå sin charm på det där sättet att man... Fortsätt läsa →
Att Linnea Wikblad skulle prata om kärlek på ett förkrossande men samtidigt bubblande lustigt sätt var inte svårt att tyda i stjärnorna. Hon är en känslornas kartläsare med komisk kalibrering. Här tar hon oss med oss på en resa längst kärlekens bergodalbana utan sina vanliga P3 sparringpartners. En solorunda där det svänger mellan fniss och... Fortsätt läsa →
Hjortronhyllan 