Det är lite som att slå upp en burk nyplockade skratt och lägga dem på en bastulav mitt i den österbottniska myllan. Axel Åhman ger oss ett sommarprat som inte försöker göra sig märkvärdigt, men som ändå träffar något väsentligt. Det är lätt, men inte flyktigt. Humoristiskt, men aldrig flamsigt. Han pratar på sitt sätt,... Fortsätt läsa →
Det börjar som en filosofisk monolog, en nästan klinisk uppläsning om hoppets kraft. Lars Svendsen definierar, avgränsar, analyserar. Han väger hoppets betydelse mot våra handlingar och pekar ut det som en nyckel till att uthärda det svåra. Rent teoretiskt är det tydligt. Men samtidigt, något skaver. För vad är det egentligen vi lyssnar på här?... Fortsätt läsa →
Det börjar i det stilla, men det är en stillhet som bär på tryck. En viskning som trotsar censur, som bär ljudet av en mikrofon gömd någonstans i Teheran. Rösten är klar, rak, nästan ömsint. Men det man hör är mer än bara berättelse, det är ett motstånd, inspelat i hemlighet, smugglat ut ur ett... Fortsätt läsa →
Lennart Jähkel tar plats i etern med en röst som bär på både norrländskt lugn och teaterns lågmälda tyngd. Det är inte ett sommarprat som kräver uppmärksamhet utan bjuder snare in till stillhet. Det här är en berättelse som talar om det lilla i det stora, om de tillfällen som kan forma ett liv eller... Fortsätt läsa →
Det här är inte en bit "dokumentärt finstämd" relationsprosa där känslorna varsamt vecklas ut som linnetyg på vädring. Nej. Här är känslorna redan söndertrasade, ihopknölade och instoppade i en man som är full av både brinnande åtrå och krypande förödmjukelse. Premissen bjuder på en manisk, i mitt tycke sjuk man (jag återkommer till varför) som... Fortsätt läsa →
Det är svårt att sätta fingret på denna overkligt med Anders Erikssons liv. Rosa bussarna som tågar genom öknar, regnskogar och avlägsna gränsövergångar och bakom ratten står en man med ett slags obändig livslust som känns både smittsam och svindlande. Erikssons sommarprat blir ett vykort från ett liv som vägrar inordna sig i Excelark och... Fortsätt läsa →
Annie Ernaux senaste svenska översättning, Jag har inte kommit ur min natt, är inte någon ideal startpunkt. Läs Kvinnan först. Och har du tid, läs Åren. Annars är risken stor att du undrar varför du plötsligt befinner dig i en dagbok där modern kissar på sig och dottern tyst registrerar allt, kliniskt och skoningslöst. Inom... Fortsätt läsa →
Lotta Engberg kliver in i etern precis som man förväntar sig, charmig och lätt på foten, med glimt i rösten och ett gediget register av folklighet. Och ja, det fungerar. Engberg vet hur man får folk att le, hon vet hur man hittar guldkornen i det vardagliga, och framför allt vet hon hur man med... Fortsätt läsa →
Hjortronhyllan 