Det finns något nästan rastlöst i viljan att börja läsa nytt nu när klassikerna redan radat upp sig under vinterns nästan ideliknande ställning där litteratur och film slukats. Jag känner ofta att jag borde läsa om, läsa djupare, bygga på den litterära allmänbildningen likt ett långkok. Ändå kliar det i fingrarna efter samtiden, efter böcker... Fortsätt läsa →
Då blev det en natt med augustprisnominerade Linda Spåmans "Ett år av apokalyptiskt tänkande". En lekfull titel, tydligt inspirerad av Didions kulturkanon roman. Innehållet må hålla Didions i hand, men det är mer än råhet som realism än insikt som lyser klarast under dessa 244 sidor. Vi följer Lindas pappa Walter som drabbas av ALS... Fortsätt läsa →
I Patagonien var den andra boken jag läste av Bruce Chatwin, direkt efter 'Vad gör jag här?' Back to back. Direkt det ska sägas: utan den längre forskningen, utan lite hjälp på vägen av Steve Sem-Sandberg och BBC-dokumentären Nomad: In the Footsteps of Bruce Chatwin, är det här en bok som lätt hade glidit mig... Fortsätt läsa →
Den sista boken jag läste under 2025 va roman Doktor glas, skriven i dagboksform. Genom korta anteckningar följer vi doktor Tyko Glas på sin mottagning i Stockholm. En dag söker prästfrun Gregorius upp honom. Hon ber desperat Glas att hjälpa henne att fabricera en sjukdom, ett alibi, för att slippa sin makes närmanden och den... Fortsätt läsa →
Ethan Hawke är en skådespelare som i film, korta klipp, intervjuer och upplästa dikter ofta lyckas trollbinda. Han har en röst och en närvaro som ofta bär på något allvarligt, nästan förtroligt och mystiskt. När han talar om livet, konsten och meningen med tillvaron låter det ofta eftertänksamt och öppet. Därför är det svårt att... Fortsätt läsa →
Jag har under mellandagarnas måsten tänkt en del på varför jag fortsätter läsa som jag gör. Inte vad jag läser, utan varför just det här formatet, ibland omständliga sättet fortfarande känns nödvändigt. I en tid, särskilt nu, när nästan allt kan sammanfattas, paketeras och delas, håller jag fast vid en tanke som slog mig under... Fortsätt läsa →
I min jakt på detaljerna ifrån livet hos olika eldtorns vaktare halkade jag tillbaka till vår allas Jack Kerouac. Ett vant namn från “The road”, här i Desolation Peak är dock tonen något annorlunda. Lättast är att beskriva det som en resa genom avgrunden av två sinnen. Det är i grunden en dagbok, skriven av... Fortsätt läsa →
Läst efter att Elis Monteverde Burrau i cyklopernas land promtat på att den borde vara en del av svensk kanon. Att läsa “Åh Lunargatan” känns lite som att följa en snitslad bana genom dimma. Den poetiska ytan är skimrande, intill förförisk, men under den ligger en oro som aldrig riktigt får ett namn eller gestalt.... Fortsätt läsa →
Hjortronhyllan 