Det finns ögonblick i Eva Röses sommarprat som biter sig fast som en iskall hand runt hjärtat. Stunder där luften liksom vibrerar av sanning. Som när hon berättar om sin fyrtioårsfest, iförd röda spetstrosor och en stor förlossningsbinda, bara dagar efter att ha avslutat en graviditet. Ett barn som aldrig skulle få se dagens ljus. Hon håller handen mot magen på väg in till aborten och viskar: ”Förlåt, förlåt.” Det är rått, blödande, helt avklätt. Jag lyssnar med hela kroppen.
Och när hon talar om hur hon kämpat sig genom graviditeter – samtidigt som hon blivit skjuten, våldtagen, torterad och sprängd – på film och scen – för att ändå försöka bära fram fyra söner, då knyter det sig inom mig. En karriär kantad av applåder, men en kropp som gång på gång svikit barnlängtan. Jag undrar varför inte varje minut av sommarpratet får kretsa kring just detta? Här står ju en kvinna på tröskeln mellan liv och död, yrke och moderskap, sår och styrka. Den Eva Röse hade jag kunnat lyssna på i timmar. När hon sedan pratar om MeToo och Tystnadtagning, om hur hon och hennes systrar läste upp vittnesmål inför hela kultur-Sverige och slet upp tystnaden med rötterna – då brinner det. Jag hör tillfredsställelsen, styrkan i rösten, som en knuten näve som äntligen slipper gömmas i fickan. Där, just där, glöder det.
Men så – ja, så bjuds vi med på en resa. Hon vill ta oss ut i världen, säger hon, och varje gång någon i radio yttrar de orden, känner jag en viss tveksamhet. Gruppresor tenderar att vara snyggt paketerad medelmåtta, och precis så känns det här. Vi stannar till hos Shackleton och Endurance, hoppar vidare till UNICEF, Republiken Jämtland och diverse orättvisor. Plötsligt är det mer föreläsning än förtrolig berättelse. Alla ämnen som i sig är angelägna, men som här passerar utan den glöd och analys som fanns i kampen under Tystnadtagning. Det är som om hon vill rymma hela livet på en enda timme – ge oss meningen, världens sorg, barnens hunger och wifi som strular, när allt jag egentligen vill är att stanna kvar hos kvinnan som viskar förlåt till sin mage.
Jag tycker mycket om Eva Röse – som skådespelare, som feministisk urkraft, som någon som alltid lyckas väcka engagemang. Men just det här sommarpratet blev aldrig riktigt mitt. Några fragment var knivskarpa och hudlösa, men det mesta försvann i allvarsamma bussturer genom ett rättvisemärkt liv.
Mitt betyg: 2,5 av 5. En handfull skärvor av närvaro – men en resa jag gärna hade klivit av i förtid.
Betyg sommarprat:
Bästa Låt:
Text
Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör
Hjortronhyllan 