Det finns sommarprat som sveper förbi som en varm vind, lämnar ett leende och en tanke som snart bleknar bort. Och så finns det de som biter sig fast och vägrar släppa. Anna Brandenbergs sommarprat är just ett sådant. Hon berättar om sitt arbete i hemtjänsten utan filter eller utsmyckning. Det är inte sentimentalt, inte bittert – bara rakt, ärligt och ibland nästan ömt. När hon fastnar med bilen i snön och vet att ingen annan kommer göra jobbet åt henne, då hugger det till i mig. För Anna pekar på något så självklart att vi nästan slutat se det: utan undersköterskor som hon stannar Sverige.
Äldrevården står och faller med människor som henne. Punkt.
Jag tänker ofta på det här i min egen roll, när jag fattar besluten bakom dessa insatser. När jag sitter på hemtjänstens möten och hör “tiden räcker inte till”, eller under APT förklarar att Gunnar och Stinas beslut faktiskt ger utrymme – men ser hur allt ändå faller på sträckan mellan Gunnars hem och Stinas. Då möter jag de där nervösa blickarna mellan enhetschef och planerare. För det är där, i planeringen, som utrymme skapas eller kvävs.
Och undersköterskornas röst? Den hörs sällan här. Men när vi möts och verkligen lyssnar på varandra växer förståelsen och därifrån spirar också det medmänskliga, för dem vi faktiskt är till för. Att lyssna och ge rätt förutsättningar, där börjar allt. Annars rämnar vårdkedjan. Anna pratar om precis detta. Om personalbrist, minutstyrning och planer som inte håller. Hur vården gjorts mätbar fast den egentligen är något levande, som inte kan pressas in i siffror. Och minutstyrningen är ingen skröna. Så fort vi ringer koordinatorn får vi veta exakt utförd tid. Inte ungefär. Exakt. Det Anna säger är ingen radiosanning – det är vår vardag.
När Anna låter frustrationen pysa fram gör hon det inte bara för sig själv, utan för alla Gunnar och Stina. För oss som fattar besluten och vet att vi inte kan styra allt. Hon visar varför scheman måste bygga på verklighet. Innehålla tid från A till B, och små andrum. För annars rasar allt – och då sviker vi både personalen och de äldre. Kanske är det därför det här sommarpratet, om jag måste sätta en siffra, landar på en klar fyra av fem. För att Anna Brandenberg vågar säga det vi andra helst slapp höra. Och för att hon gör det med en skör, varm styrka som både oroar och tröstar.
Det här är inte ett sommarprat du lyssnar på och sedan går vidare som om ingenting. Det lämnar dig med frågor om hur väl våra politiker faktiskt känner till verkligheten. Vad medmänsklighet betyder när den ska pressas in i ett körschema. Och vem som får betala när “tiden inte räcker till”.
Betyg sommarprat:
Bästa Låt:
Text
Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör
Hjortronhyllan 