Klas Erikssons sommarprat är som att försöka fånga tystnadens eko. Hur betygsätter man en berättelse som varsamt smyger sig in under huden och rör vid det allra sköraste inom oss, när en längtan släcks, när en framtid aldrig får liv? Jag tvingades skapa distans, som ett skuggspel mellan mig och hans ord, för att alls kunna förstå vad det väckte i mig. Hur mäter man sårbarhet?
Klas berättar om dottern Elsa, som tyst kom till världen och lika tyst försvann, och om hur sorgen svepte undan marken under hans fötter. Han tar inga omvägar, stryker bort allt överflödigt; hans ord är enkla, raka och nakna. Ändå ligger de kvar som ett dovt eko i bröstet, svåra att skaka av sig. Musiken smälter samman med hans röst, lågmäld och varsam, nästan som en viskning.
Det märks tydligt att Alex Schulman haft en hand med i produktionen – han har en särskild fingertoppskänsla för musikval som förstärker sorgens konturer. Samtidigt finns där ett outtalat tomrum, ett tyst mellanrum som får lyssnaren att sväva, utan räckhåll. Som om vi leds in i mörkret och aldrig riktigt får en hand att hålla i när allt blir som svårast.
Många har tyst erfarit det overkliga vakuumet i ett undersökningsrum, där medicinska svar uteblir och hjärtat lämnas att slå i ett tomrum. Jag är inget undantag, sorgen ekar fortfarande, utan ord som riktigt kan greppa den. Den känslan av hjälplöshet och väntan blir en spegel för oss som stått där. Först mot slutet, när Klas lågmält beskriver hur han och Julia försiktigt tar sina första steg in i en för alltid förändrad vardag, skymtar en försiktig gnista av hopp. Trots timmens skörhet och brist på konkreta verktyg finns här något viktigt: vår närvaro, musiken, stillheten. Ibland räcker det inte, ibland önskar vi mer för att inte falla genom sprickorna. Men i den gemensamma upplevelsen växer ett band, en förståelse som ord ensamma inte kan ge.
Ändå bränner sig den här berättelsen fast. Som en påminnelse om livets bräcklighet och kärlekens orimliga pris. Om hur dessa röster inte behöver höjas för att höras, viskar, och lämnar kvar ett avtryck som inte går att sudda ut.
Mitt betyg blir 3 av 5: inte för att berättelsens kärna är bristfällig, utan för att det som berör oss djupast sällan är perfekt. Jag stod kvar med fler obesvarade frågor än jag någonsin trott jag skulle bära. Kanske är det just därför detta sommarprat behövs.
Betyg sommarprat:
Text
Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör
Hjortronhyllan 