Jag ska vara ärlig – efter första halvan satt jag där och tänkte: ”Jaha, var det här allt?” Det var stillsamt, nästan för stilla. Du vet hur vissa röster inte kräver din uppmärksamhet – de bara finns där, som en varm filt över axlarna. Och kanske är det just det Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril lyckas med i sitt sommarprat: att påminna oss om att det vackra inte alltid kommer i stora gester, utan ibland i viskningar. Innan jag förlorar mig i känslorna, låt mig ta dig tillbaka en stund.
2009. Hypnotisören slår ner som en bomb. Och jag, jag läste den inte förrän 2021. Det tog några år av tjat, ett gäng lästips och så en nyckel jag burit på hela tiden utan att fatta det: ”Du kommer att älska språket”, sa någon. Och jävlar i min lilla bokhylla – det gjorde jag. Jag blev inte bara frälst. Jag blev besatt. Helt. Deras sätt att skriva, som en och samma själ, med ett språk som andas, vibrerar och lever – det hade jag aldrig stött på i just den här genren. Och eftersom jag började läsa serien så sent, fick jag också den oväntade förmånen att få följa dem i rätt ordning. I rätt led. Det har gjort det möjligt att se deras utveckling – hur de vässat sin ton, förfinat sitt samspel, slipat språket till något som inte längre bara är välskrivet utan nästan andligt sammanvävt. Det är som att få följa två röster som långsamt, med omsorg, smälter samman till en.
Och ja, jag minns känslan när de började följa mig på mitt bokkonto. En sådan ögonblicksglädje som man nästan inte vågar säga högt, men som får ett helt eget rum i hjärtat. Så du kan ju förstå att förväntningarna inför sommarpratet var … orimliga. Och ändå blev jag inte besviken. Jag blev uppslukad!
Av deras kärleksberättelse. Av närheten mellan orden. Av glimtarna från tiden före Lars Kepler. Och mest av allt – av hur de ser på varandra. Deras blickar genom språket. Den respekt de bär för varandras tankar. Det berörde mig djupt. Och inspirerade mig ännu mer. (Och ja – jag hade gärna öppnat upp deras hjärnor och klivit in en stund …)
De berättar om livet tillsammans – som makar, som skrivande själar, som två viljor i ett gemensamt projekt. Hur man kan skapa tillsammans utan att kväva varandras eld. Hur man kompromissar utan att förlora sig själv. Hur man skriver tillsammans – och hittar en tredje röst, en som bara finns där när just de två sitter bredvid varandra.
Musiken? Lågmäld men noggrant vald. Inga stora hits. Inga pang på. Ändå stannar melodierna kvar som en efterklang i bröstkorgen. Vad bär jag med mig? Kanske mest av allt: att det finns styrka i stillheten. Att kärlek kan få ta plats – utan att kräva den. Att två människor kan skapa sida vid sida, utan konkurrens, utan förminskning – bara i samklang. Och att vissa berättelser inte behöver höja sina röster för att höras. De kan viska. De kan andas stilla. Och ändå stanna kvar långt efteråt. Det här är inte ett sommarprat för dig som vill ha skrattfest, kickar eller dramatiska vändningar. Men för dig som – precis som jag – uppskattar när orden får mogna långsamt, när samtal får landa mjukt och gro inifrån …. Då är det här en timme du ska ge utrymme för.
Mitt betyg landar på 4 av 5 – för det poetiska, för det varma, för vilan i orden. Och för att de fick mig att tro ännu mer på skrivandets magi.
Betyg sommarprat:
Text
Bokfiii, Recensent, ordkonstnär och lektör
Hjortronhyllan 