Joakim Paasikivi, Sveriges egen överstelöjtnant och säkerhetspolitiska guru, klev in i Sommar i P1 och levererade… ja, vad levererade han egentligen? Jag hade hoppats på en blandning av skarpsinniga insikter, humor och kanske en och annan saftig anekdot, men istället blev detta sommarprat en besvikelse av militära proportioner.
För det första, jag förväntade mig minst en fängslande berättelse om säkerhetspolitik, kryddad med humor och personliga historier. Vad jag fick var istället en överdos av militärjargong och tekniska detaljer som kändes som att vada genom kvicksand. Och humorn då? Jo, den fanns där, men den var lika torr som en ökenmarsch. Försöken att lätta upp stämningen med jämförelser mellan internationella konflikter och stulna gräsklippare kändes mer som dåliga pappa-skämt än verkligt roliga inslag.
Det som tillslut lämnade mig besviken var bristen på djup och personliga insikter. Joakim berättade visserligen om sina tidiga dagar som officer, men det kändes mer som en uppräkning av missöden än verkliga, gripande berättelser. Var fanns de emotionella höjdpunkterna? De ögonblick som skulle få oss att verkligen förstå människan bakom uniformen? Istället kändes det som att lyssna på en torr föreläsning snarare än ett engagerande sommarprat.
Så, för att sammanfatta: Joakim Paasikivi må vara en expert på säkerhetspolitik, men, som sommarpratare lämnade han mycket att önska. Nästa gång hoppas jag att han lämnar lite av militärjargongen i kasernen, släpper loss lite mer humor och ger oss en riktig inblick i sitt liv och sina tankar. För i slutändan vill jag som lyssnare inte bara bli informerad – jag vill bli berörd, underhållen och få en känsla av att jag fått lära känna personen bakom rösten. Tyvärr, denna gång kändes det mer som att vara fast i en tröttsam föreläsning än att lyssna på ett inspirerande sommarprat.
Musikvalen var en… intressant mix, lite som om han kastade ihop en spellista på måfå från sin ungdoms CD-samling. Från klassisk musik till modern pop – varje låt kom med en liten anekdot som kändes ungefär lika djup som en plaskdamm. En låt hade kanske passat bra, men att försöka få alla dessa stilar att smälta samman var som att servera sushi med lingonsylt. Innovativt? Kanske. God? Inte riktigt.
Betyg sommarprat:
Musikval:
Text
Madame C, Krönikör
Hjortronhyllan 